light years

När jag gick i 7:an tror jag det var så slog Skid Row igenom. Jag älskade stora delar av plattan, framförallt 18 and life och Youth gone wild. Uppföljaren Slave to the grind hade också sina ljuspunkter men efter det har jag aldrig ens tänkt på SR. Förra veckan fick jag syn på Sebastian Bachs soloalbum Angel down. Har lyssnat igenom plattan ett par gånger och den blandar och ger. Det mesta är inte så bra, jag har ju egentligen lämnat den här genren av musik. Några låtar är dock mycket bra t ex. You don´t understand som jag formligen älskar trots UFO/Maiden gitarrerna som jag har så svårt för. Powerballaden Falling into you får en att minnas ljushallsfesterna från högstadiet(med både skräck och förtjusning!) Det är också ganska befriande att höra Axl Rose på tre av låtarna(Aerosmithcovern Back in the saddle är bäst), han låter precis som han alltid gjort. Man undrar vad han hade åstakommit om han inte fastnat med Chinese Democrazy i, vad är det nu, 10års tid.
Slutintrycket är trots allt att det är en ganska bra platta, mest för att den får en att minnas varför man gillade den här typen av musik när man var tonåring. En trea av fem möjliga kanske.